All psykisk ohälsa kan inte diagnosticeras

Psykisk ohälsa kan vara att gråta sig till sömns varje kväll för att livet skaver, utan att man vet riktigt varför.
Psykisk ohälsa kan vara upplevelsen av att marken gungar så fort man befinner sig i ett varuhus, eller på en annan plats med mycket folk.
Psykisk ohälsa kan vara att inte kunna gå till jobbet eller skolan, för att panikattackerna styr ens liv.
Psykisk ohälsa kan vara att lyssna till inre röster som säger elaka saker.
Psykisk ohälsa kan vara att livet regelbundet känns så fullkomligt nattsvart att det känns som om man inte orkar mer. Eller att ibland uppleva sådan eufori att man gör saker utan att tänka på konsekvenserna. De stora konsekvenserna.
Psykisk ohälsa kan vara att inte stå ut med sin egen närvaro.

Psykisk ohälsa kan ibland förklaras med en diagnos, ett namn som förklarar det man upplever.
Psykisk ohälsa kan ibland kallas agorafobi.
Psykisk ohälsa kan ibland kallas panikångest.
Psykisk ohälsa kan ibland kallas schizofreni.
Psykisk ohälsa kan ibland kallas depression.
Psykisk ohälsa kan ibland kallas bipolär sjukdom.

Psykisk ohälsa kan ibland INTE förklaras med någon diagnos, eftersom allt vi människor känner inte går att diagnosticera. Detta betyder dock inte att icke diagnosticerbara upplevelser inte kan orsaka oss lidande.
Psykisk ohälsa kan vara att ha ett hål i själen som gör så ont att man ibland känner att man inte orkar fortsätta leva.
Psykisk ohälsa kan vara att leva i ensamhet år efter år eftersom man är så väldigt rädd för närhet, fastän man längtar efter kärlek.
Psykisk ohälsa kan vara att innerligt hata sig själv, fastän man är omgiven av människor som älskar en.
Psykisk ohälsa kan vara en gnagande känsla av tomhet, fastän man har allt man någonsin drömt om.
Psykisk ohälsa kan vara en skadad självbild, efter att ha blivit illa behandlad av andra.

Oavsett om den psykiska ohälsan kan förklaras med en diagnos eller inte, så förtjänar man att må bättre. Och när man inte hittar vägen till Må Bättre på egen hand, så förtjänar man att få hjälp.

Om den psykiska ohälsan kan förklaras med en diagnos, finns det olika psykiatriska mottagningar man kan vända sig till. Det finns mottagningar som arbetar med ångestsyndrom, mottagningar som arbetar med depression, mottagningar som arbetar med schizofreni o.s.v. I vissa fall kan också primärvården hjälpa till.

Men när vårdens alltmer dominerande arbetsmetod är den som innebär att man sätter en diagnos, för att sedan behandla denna utifrån specifika riktlinjer, vart vänder man sig då för att få hjälp när den psykiska ohälsan INTE går att förklara med en diagnos? Eller när man tidigare fått en diagnos, men samtidigt har annan psykisk ohälsa som inte går att diagnosticera?

För mig personligen har det handlat om att träffa människor med rätt kunskap, rätt egenskaper och rätt inställning. Människor som vet hur de ska bemöta psykisk ohälsa som inte går att diagnosticera. Människor som är bra på att se hela människan. Människor som sätter samman pusselbitarna till en bild, istället för att stapla dem på hög. Människor som genuint velat hjälpa en medmänniska att hjälpa sig själv. Människor som sett diagnoser som någonting som kan hjälpa en medmänniska att förstå sin psykiska ohälsa, istället för någonting som medmänniskan måste passa in i för att kunna få hjälp.

Jag har fått en del hjälp inom psykiatrin, men att hitta rätt hjälp för de problem som inte går att diagnosticera har inte varit lätt. Det har skett av en slump, att rätt människa har varit på rätt plats vid rätt tidpunkt. För såvitt jag vet så finns det inga mottagningar som är inriktade på psykisk ohälsa som inte går att diagnosticera. Och hur ska man då veta vart man ska vända sig för att hamna rätt?

Idag har jag kommit väldigt långt, även om jag trillar ner i mörkret emellanåt. Det som återstår att jobba med är min känsla av att ha ett hål i själen, ett hål som inte går att fylla och som heller inte vill försvinna. När det verkade svårt att få den hjälpen på min psykiatriska öppenvårdsmottagning, kontaktade jag en diakon inom Svenska kyrkan. Jag är inte troende, och har i princip bara varit i kyrkan under mina egna skolavslutningar, så jag visste inte alls vad jag kunde vänta mig. Men när jag möttes av en öppensinnad människa som förklarade att samtalen är helt förutsättningslösa, och att det viktiga är att jag får prata om det jag vill prata om, så tändes ett ljus inom mig. För här fanns visst inga regler, och inga mallar att passa in i. Bara ett medmänskligt, individanpassat samtal för att jag ska kunna hjälpa mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *