Hjälp mig på mina villkor

De flesta av oss människor har säkert varit med om att göra något för andra, som sedan inte har uppskattats. Ibland blir det helt enkelt fel, fastän man bara vill väl. De gånger det hänt mig, har jag först känt mig lite ledsen och bekymrad. Det har gjort ont i mig att personen i fråga fortsatt att ha det jobbigt när hen – enligt mig – kunnat få det lättare. ”Nu får ju Kalle fortsätta slita med matkassarna, fastän jag kunde ha burit dem åt honom. Sedan har jag insett att det där bara är min tolkning.

För det första så kanske Kalle själv inte upplever att det är särskilt slitsamt att bära matkassarna. Det kanske bara är jag som drar slutsatsen att det är slitsamt, baserat på det jag vet om Kalle. ”Kalle är gammal och har ju så krokig rygg.” Jag utgår ifrån att dessa faktorer gör att det är slitsamt för Kalle att bära matkassarna, men i själva verket kanske jag har fel. Kalle kanske inte alls har ont av att vara gammal och ha krokig rygg.

För det andra så kan det vara så att Kalle tycker att det är slitsamt att bära matkassarna, men att han ändå inte vill ha hjälp. Kalle kanske tycker att det finns ett stort värde i att klara av att bära matkassarna på egen hand, och att detta smäller högre än att slippa slita. Om det är så att Kalle får ont i ryggen av att bära matkassarna, kanske han dessutom har en välfungerande strategi för att hantera detta. Om Kalle då känner att han inte behöver min hjälp så måste jag respektera det. Och hela vitsen med att hjälpa Kalle är ju att han ska känna att han blir hjälpt, inte att jag ska känna att han blir hjälpt.

Inom psykiatrin har jag ofta känt att de saker som fått mig att må dåligt, och som jag velat ha hjälp med, har hamnat i skuggan av de saker som personalen velat hjälpa mig med. Detta har lett till stor frustration hos mig, eftersom jag i dessa situationer upplevt att jag inte fått tillräcklig hjälp med det som varit orsaken till att jag mått dåligt. Därmed har jag heller inte börjat må bättre.

Exempelvis har personal velat hjälpa mig att jobba med mina extremt starka känslor. Detta är dock ingenting som jag har velat ha hjälp med. Även om det många gånger kan vara väldigt smärtsamt att känna så starkt som jag gör, så skulle jag inte vilja att det vore på något annat sätt. Även om jag, när jag känner djup sorg eller andra tunga känslor, tror att jag ska gå fullständigt sönder av smärta, så har det hela ändå ett värde. Jag lär mig saker av den förtvivlan jag känner, både om mig själv och om livet. Det är ofta när jag kommit ur en period av sorg eller ilska som jag fattar beslut som påverkar mitt liv i positiv riktning. Dessutom är det inte bara smärtsamma känslor som jag upplever så starkt, utan även fantastiska känslor som glädje och entusiasm. Mina starka känslor är något av det som jag uppskattar allra mest hos mig själv. Det är någonting som jag är väldigt stolt över och som jag aldrig skulle vilja vara utan.

En gång träffade jag en arbetsterapeut för att göra en ADL-bedömning. Denna bestod av flera steg, däribland ett steg där jag skulle göra en sallad och skala ett ägg. Denna övning var extremt svår för mig, eftersom jag har synnedsättningen CVI som innebär att hjärnan har svårt att tolka synintryck. Detta visste arbetsterapeuten om, men hon blev ändå chockad över hur svårt jag hade för dessa praktiska sysslor. Hon föreslog därför att jag skulle skaffa boendestöd, något jag tidigare hade övervägt men insett att jag inte skulle må bra av. För det första har jag väldigt stark integritet, vilket skulle göra det väldigt jobbigt att ta emot stöd i mitt hem. För det andra är självständighet något som jag värderar oerhört högt, och att behöva ge upp en del av denna skulle inte få mig att må bättre, utan sämre.

När jag förklarade detta för arbetsterapeuten, hade hon kunnat se det hela enbart ur ett utifrånperspektiv: ”Det är väldigt synd att Johanna har så stark integritet och tycker att det är så viktigt att förbli självständig, för det blir ett hinder för att ta emot boendestöd.” Sedan hade hon kunnat föreslå att jag skulle försöka omvärdera vikten av självständighet, för att göra det lättare att ta emot boendestöd.

Det gjorde hon inte. Istället såg hon situationen ur mitt perspektiv, respekterade att jag fungerar som jag gör och att jag – på dessa plan – också vill fortsätta fungera som jag gör. Sedan föreslog hon att jag skulle prova feldenkrais, vilket är en sorts sensomotorisk träning. Det lät intressant, tyckte jag, och kontaktade en feldenkraispedagog.

Idag fungerar hushållsarbetet väldigt bra, tack vare att jag har fått hjälp att lära in nya rörelser och tränat upp min känsel. På så vis kan jag känna mig fram, och behöver inte anstränga mig för att försöka tolka synintryck.

Att arbetsterapeuten utgick ifrån mina upplevelser och mina önskemål om hur jag vill leva mitt liv, ledde till att jag hittade en lösning som jag mådde bra av och som hjälpte mig med mina problem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *