Hur ser människor utan CVI?

Redan när jag gick på lågstadiet insåg jag att andra barn såg sådant som jag inte såg. Eller egentligen såg mina ögon precis samma sak som de andra barnens ögon såg, men min hjärna hade svårt att tolka det ögonen såg. Eftersom jag inte hade fått min CVI-diagnos så hade jag heller inte fått förklarat för mig hur det hela hängde ihop, utan det jag förstod var att jag inte såg hur olika uppgifter skulle utföras, trots att jag tittade jättenoga. Min fasta övertygelse var att det hela berodde på att jag var ordentligt dum i huvudet. Alla andra kunde ju.

När läraren hade visat hur det gick till att vika en trappa i papper, så försökte jag skjuta upp uppgiften så länge som möjligt eftersom jag inte hade uppfattat hur läraren gjort. Men mina klasskamraters pappershus fick trappor.

När vi hade haft idrott, och min hästsvans eller fläta hade blivit förstörd i duschen, så fick jag ha utsläppt hår resten av dagen. Mamma fanns ju inte på skolan, och kunde därför inte hjälpa mig med håret. Själv visste jag inte hur jag skulle göra, för jag när jag hade försökt se hur andra gjorde så hade det inte gått. Däremot märkte jag att mina klasskompisar satte upp håret själva.

När vi skulle ha teorilektion på ridskolan ville jag inte alltid vara med. Jag såg inte hur ridläraren gjorde när hon visade hur det gick till att sadla och tränsa, och dessutom ville jag inte riskera att inte hitta mamma eller pappa efteråt. Men de andra i ridgruppen lärde sig att sadla och tränsa, och de verkade hitta överallt på ridskolan.

Någonting som jag är väldigt nyfiken på – men som jag ofta har svårt att föreställa mig – är hur andra människor upplever visuell information. Jag förstår att de flesta andra inte har några svårigheter med att tolka visuell information, men jag förstår inte hur den visuella informationen ser ut för dem.

I fallet med trappan i papper så uppfattade min hjärna att läraren rörde på händerna och att någonting hände med pappret då, men inte hur hon rörde på händerna eller vad som hände med pappret. Jag undrar fortfarande hur händerna och pappret rörde sig, och hur det såg ut för någon som inte har CVI.

Sedan jag fick min CVI-diagnos har jag ibland bett människor i min närhet att beskriva olika situationer så detaljerat som möjligt, så att jag ska få ett hum om hur det är för dem. Det är intressant att höra dem berätta, men oftast kan jag inte föreställa mig det de beskriver. Min hjärna har ju inte förmågan att tolka synintryck på samma sätt som en person som inte har CVI. Möjligen uppstår samma utmaning när en person som är blind sedan födseln ska försöka föreställa sig hur olika färger ser ut.

En gång fick jag frågan om jag alltid vet när jag tolkar visuell information annorlunda, och när jag tolkar den som majoriteten. Svaret på den frågan är ibland, men inte alltid. Jag är medveten om att jag tolkar visuell information annorlunda i de situationer där det uppstår funktionshinder till följd av att jag t.ex. har svårt att ta visuella instruktioner eller att orientera mig i en rörig miljö.

Däremot finns det många situationer där det inte uppstår några funktionshinder, och där får jag använda mig av olika uteslutningsmetoder för att ta reda på om mitt sätt att tolka visuell information skiljer sig från andras. T.ex. så har jag aldrig haft svårt att skriva, och jag förstår att jag uppfattar bokstäver på samma sätt som de flesta andra, eftersom folk kan läsa min handstil.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *