På min tandläkarmottagning upplever jag att det är högt i tak. Jag upplever att personalen är väldigt bra på att anpassa sitt arbetssätt efter mig som unik individ. Exempelvis tar de det varsamt med verktygen i munnen, eftersom jag tycker att undersökningen är mycket obehaglig. Jag är alltid jättenervös när jag kommer dit, men känner mig aldrig stressad. Jag vet att personalen alltid utför de olika momenten i min takt.

Personalen på min tandläkarmottagning vet att jag behöver ha en rak och öppen kommunikation för att känna mig trygg. Därför talar de hela tiden om vad de göroch varför. När jag började på mottagningen föreslog de också att jag skulle vifta till med handen om någonting kändes obehagligt, så att vi skulle kunna ta en paus. De har också sagt att jag inte ska vara rädd för att ställa frågor, så jag känner mig trygg med att fråga allt jag undrar. Jag vet att personalen tar det bra.

Personalen har flera gånger har presenterat olika sätt att utföra samma sak på. När jag skulledra ut en tand, berättade tandläkaren att det fanns flera sätt att lägga bedövning på. Om det visade sig att det ena sättet inte kändes bra för mig, så skulle vi kunna prova det andra.

Det bästa med min tandläkarmottagning är att personalen inte har några strikta normer för hur de ska jobba, utan de anpassar sitt arbetssätt efter varje patient. Jag uppskattar också att de utvärderar arbetssättet genom att fråga mig vad jag tycker. Exempelvis så känns det lättare för mig att gå på årskontrollerna när personalen hela tiden talar om vad de gör, och därför har de fortsatt göra det. Som min förra tandläkare en gång sa: ”Det viktigaste är att det känns bra för dig.”

Inom psykiatrin upplever jag att det finns väldigt starka normer som talar om hur personalen ska jobba. Framför allt upplever jag att det finns starka regler för hur personalen ska bemöta patienterna, och för hur mycket känslor och åsikter jag som patient får uttrycka när det gäller just bemötandet. Exempelvis upplever jag att personalen ska vara relativt återhållsamma och att jag som patient inte får säga att jag blir stressad och orolig när jag upplever att personalen ”spelar teater”. Om jag ändå uttrycker detta, upplever jag att normen är att personalen ska försöka avleda mig, eller försöka få mig att känna på ett annat sätt. Jag har många gånger upplevt att personalen försökt anpassa mig efter ett strikt arbetssätt, istället för att anpassa arbetssättet efter mig.

Ibland har jag upplevt att vikten av att jag ska få hjälp har varit underordnad vikten av att jobba på ett specifikt sätt. Om jag inte har upplevt att jag blivit hjälpt –utan stjälpt – av detta arbetssätt, så har jag upplevt att personalen tyckt att problemet varit mitt sätt att fungera,och inte arbetssättet. Själv har jag upplevt att det inte varit fel på varken mig eller arbetssättet, utan att det har handlat om att just det arbetssättet inte har passat just mig.

Den människa som fram tills nyligen varit min samtalskontakt, har jag upplevt som mycket okonventionell. En stark och modig människa som vågat jobba mindre normstyrt och mer personcentrerat. Detta har varit en stor anledning till att hon hjälptmig så oerhört mycket mer än vad mina tidigare samtalskontakter har gjort. Tråkigt nog fick jag mot slutet höra henne säga att hon har ”gjort fel”.

Det har hon inte. Hon har gjort alldeles, alldeles rätt. Fram tills hon började göra ”rätt”enligt normen, för då blev det alldeles, alldeles fel. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *