Personcentrerad vård och behandlingsresultat

Det var en gång tre älgar och en snigel som skulle springa ett lopp. De skulle springa samma sträcka, och starta samtidigt. Deras tränare, som var en uggla, satte sig i ett träd vid mållinjen för att övervaka målgången.

Den första älgen sprang i mål redan efter två minuter. Efter tre minuter kom den andra älgen, och när fem minuter hade passerat var även älg nummer tre i mål. Ugglan hoade glatt åt älgarnas resultat, och kände sig mycket nöjd med sin insats som tränare. Men vart hade snigeln tagit vägen?

Flera minuter förflöt utan att snigeln syntes till. Till slut övergick minuterna i timmar, och så småningom också i dagar. Ugglan vakade i trädet vid mållinjen, men snigeln kom inte. Det enda som gick, var tiden. Snart hade en hel vecka passerat.

När det gått tre veckor och fyra dagar, fick ugglan plötsligt syn på snigeln ett antal meter från mållinjen. Han flög genast ner från trädet, och landade bredvid snigeln.

”Jag tror inte att det här är rätt träningsform för dig”, sa ugglan allvarligt och vände sig mot snigeln. Han tillade:

”Jag tror att styrketräning skulle passa dig bättre, men där kan jag inte hjälpa dig. Jag rekommenderar att du går till björnen.”

Snigeln tittade förvånat på ugglan, och undrade vad i all sin dar han menade. Snigeln tyckte verkligen om löpning, och kände att hon hade fått mycket bättre kondition sedan ugglan började träna henne.

Ugglan förklarade att om man, efter att ha sprungit i tre veckor och fyra dagar, fortfarande inte har kommit i mål, så beror det antagligen på att man valt fel träningsform eller fel tränare. Ett sådant här lopp, sa ugglan, ska inte ta mer än tre till fem minuter. Tanken är inte att man ska hålla på och springa i flera veckor.

Snigeln hade redan hört att älgarna sprang loppet på bara några minuter, men de var ju just älgar. De var jättestora, och hade fyra långa ben. Snigeln var ju en snigel. Hon var pytteliten, och hade inga ben alls. Hon visste att hon rörde sig långsammare än de flesta andra djur i skogen, men hon kunde inte jämföra sig med dem. Hon kunde bara jämföra sig med sig själv. Och när hon gjorde det, och tänkte på vad hon just hade åstadkommit, kände hon sig så väldigt stolt. Hon ville berätta det för ugglan.

”Du, ugglan”, började snigeln och fortsatte:

”Jag har aldrig klarat av att springa såhär långt förut, och aldrig på såhär kort tid. Tre veckor och fyra dagar är kort tid för en snigel. Dessutom har jag bättre kondition än jag någonsin haft, och jag har nått flera av mina delmål. Det hade aldrig varit möjligt om jag inte hade trivts så bra med löpningen, och om inte du hade varit en sådan bra tränare. Tack ugglan!”

 

Den här sagan är inspirerad av en situation som jag har varit med om inom psykiatrin. Jag gick i stödsamtal hos en människa som var sjuksköterska till yrket, och jag tyckte att allt fungerade väldigt bra. Jag kände att samtalen hjälpte mig att utvecklas, och jag nådde delmål som jag något år tidigare bara hade drömt om att nå. Jag hade haft flera samtalskontakter tidigare, men ingen som hade lett till att jag utvecklats såhär mycket. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade hittat en samtalskontakt som passade mig så bra.

Plötsligt berättade min samtalskontakt att hon inte längre tyckte att det gick framåt, och att hon inte längre visste hur hon skulle hjälpa mig. Vi hade träffats under en längre tid, och hon förklarade att det vanliga är att man träffas max ett år, med undantag för om patienten har en livslång psykisk sjukdom. Jag har ingen sådan sjukdom, och vi hade träffats i mer än två år. Med detta som grund, ansåg min samtalskontakt att hon inte kunde hjälpa mig mer, utan att jag behövde en annan behandlingsform och en samtalskontakt med mer kompetens.

Jag berättade för min samtalskontakt att jag aldrig tidigare känt att jag kommit såhär långt, och att det inte hade varit möjligt om jag inte haft rätt samtalskontakt. Jag underströk också att jag kände att jag hela tiden gjorde framsteg, och att även om dessa framsteg kanske tedde sig små ur någon annans perspektiv så var de väldigt stora för mig. Dessvärre hjälpte inte denna förklaring, utan jag förlorade min samtalskontakt.

Anledningen till att jag berättar detta, är att jag önskar att de människor som jobbar inom psykiatrin ska se framsteg och resultat ur patientens perspektiv. Alla människor har förutsättningar att utvecklas, men alla har inte förutsättningar att utvecklas på samma sätt eller i samma takt. Därför anser jag att framsteg och resultat bör mätas utifrån patientens förutsättningar, och inte efter i förväg fastställda normer och mallar.

När jag började hos ovan nämnda samtalskontakt hade jag, som då var 29 år, nästan aldrig gråtit inför någon utanför den närmaste familjen. Jag hade, under hela mitt liv, varit livrädd för hur mina känslor skulle tas emot. Jag var fullständigt skräckslagen inför tanken på att visa mig sårbar. Samtidigt ledde mina rädslor till att jag kände mig som en ballong som höll på att sprängas. Det faktum att jag allt som oftast höll skenet uppe, gjorde också att jag upplevde att ingen egentligen kände mig, att jag presenterade en människa som egentligen inte fanns.

Det första året hos samtalskontakten gick åt till att försöka låta bli att gråta. När jag pratade om jobbiga saker blev jag så spänd att jag blev precis genomsvett. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig de fuktiga kläderna och duscha. Länge. Och sedan bli arg på mig själv för att jag inte hade vågat visa känslor den här gången heller.

Plötsligt kom dagen då jag inte längre var sådär paniskt rädd för att börja darra på rösten, eller för att en tår skulle råka trilla nerför min kind. Innan jag visste ordet av satt jag hos samtalskontakten och grät, och jag överlevde det. Jag försökte inte gömma ansiktet för att hon inte skulle se mina tårar, och jag flydde inte ut genom dörren i panik och skam över att känna mig naken. Jag klarade någonting som jag inte klarat under hela mitt liv. Jag klarade att visa mig liten och sårbar. Jag klarade det!

När samtalskontakten sa att hon upplevde att vi inte längre kom framåt, så grät jag hejdlöst och okontrollerat. För att det hon sa gjorde så ont, när jag hade lyckats med mitt livs bedrift. För att det kändes som att det var viktigare att framstegen kom inom en viss tid, än att de kom. För att det kändes som om hon inte såg min delseger, min personliga delseger som alltid varit min hemliga dröm. För att det kändes som om hon inte förstod att jag aldrig hade klarat av att visa känslor om jag inte hade fått så bra hjälp. Om behandlingsformen, eller samtalskontakten, varit fel så hade jag aldrig stått halvvägs upp för berget och blickat upp mot toppen.

När samtalskontakten sa att hon upplevde att vi inte längre kom framåt, så kunde jag inte sluta gråta. För att jag inte fick hennes hjälp att fortsätta klättra. För klättrade gjorde jag. Jag klättrade så in i helvete. Och jag var så sjukt stolt över mig själv.

En snigel kan inte komma framåt lika fort som en älg. Men den kan komma framåt. Låt det vara det som räknas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *